Familia Omnia Mea

När eldarna brinner

Av Johanna Widoff - 2017-02-22 05:31

Hallå där ute. Jag kan inte sova. Jag vill och tänker så myckey. Här ekar det tyst. Jag saknar att skriva men ibland går luften ur. Motivationen tryter och jag saknar mening.

Ja, i perioder är det tungt, mera grått och ingenting går ihop, alls, kan det kännas. Men...

När glöden väcks och eldarna brinner. När du finner glädjen, meningen, ett syfte med det du gör och sätter en intention för livet. Då brinner lågorna med hetta och klarhet.


Livet är en skola där vi alltid kan lära oss. Utvecklas. Växa. Jag har länge i perioder läst och jobbat mycket med självkänslan, med att stärka mig själv, hitta Mitt värde för mig själv och balans i tillvaron. En jongleringsteknik det helt klart kan ta tid att hitta. Jag har brottats men min egen bild av hur vissa saker ska vara och hur det varit. Jag har stundtals knuffat mig själv eller nästan slagit när jag redan ligger. Hört någonstans att man alltid drömmer sig själv hprdast, och så är det nog.

Men gör inte det.


Vi behöver lyfta oss själva och höja varandra. Får du sväva, kan du väl lära mig! Istället för att jag ska slita ner dig.


Ingen kan riktigt veta vad den andre har för skor eller vilken väg den har gått. Ingen vet vilka förutsättningar eller redskap en annan har att bygga sin tillvaro med, eller varför allt tycks rasa. Räck ut en hand, istället för att slå undan någons fötter!


Och om det är någon som möter dig med ägg eller orättvisa, tänk, om den bara har fått grus i skon! Tänk om det är något som ligger där och skaver och irriterar, något som den här personens all kraft går åt till.. oro, sorg, svåra beslut, ett plötsligt besked, vi kan inte veta! Så låt inte någon annans grus i skon, få förstöra din dag!! Ta inte på dig något som ligger hos någon annan, men försök också att inte kasta ditt grus på andra, om du kan undvika det.

(Tomas Gunnarsson, att överlista jante om konsten att lyfta sig själv, och andra.)


Jag tror att vi behöver visa oss själva mer kärlek, visa varandra! Med tanken alla gör sitt bästa blir det mycket trevligare och lättare.


Tillbaka till elden.

Med ett syfte eller ett mål i det du gör blir det lättare. När du väljer dina tankar, för det är där allting händer.

Men du behöver träna. Det är färskvara som med muskler. Och inte tror du bara sådär att du springer en mil eller lyfter 100 kg utan lite träning och tanke före? Det är samma med dina tankar, din självkänsla och ditt psykiska mående.


Tips!!! Skriv gärna i en anteckningsbok, eller tänk när du borstar tänderna, helst första gången 30 saker du är tacksam för, sen kan du skriva/tänka mellan fem och fler. Men ur tacksamhet kommer goda saker, goda tankar och annat gott.


I samma eller en annan bok, skriv minst 30 saker med tanken "mitt bättre jag", jag är beslutsam, jag är omtänksam, jag vet hur jag ska göra för att må bra, jag tar ansvar över mitt liv.... Saker och egenskaper som du vill ha eller tänker att du vill utveckla, sådant som gör dig starkare, mer beslutsam, den bästa versionen av dig.

Fortsätt gärna med övningen, men du behöver inte skriva så många varje dag.



Läs tips för att utveckla detta:

Tomas Gunnarsson att överlista jante, om konsten att lyfta sig själv och andra


Mia Törnblom mera självkänsla och självkänsla nu


Kaj polack att välja glädje


Jag har tappat bort orden och inte skrivit nästan någonting alls på väldigt (för mig) länge. Jag saknar det. Jag älskar att skriva av så många anledningar och det är en av mina drömmar.


Världen är en stressig plats, nya val som ska fattas överallt, hela tiden, på alla plan. Alla dessa valmöjligheter, allting som vi förväntas att ta ställning till. Inte bara den ständiga kontaktbarheten och uppkopplingen, våra egna och andras förväntningar på oss.


Jag är expert på att vilja mycket. Lite för mycket ibland. Jag vill gärna vara bra, göra rätt, räcka till, få andra att må bra. Jag vill nog gärna vara behövd. Jag vill skapa saker, jag vill ha roligt, umgås, jag vill må bra och prova nya saker, utveckla mig, lära mig.


Förändringar är jag inte alltid så bra på däremot. Jag vill gärna planera, tänka efter och ha lite tid på mig i vissa avseenden. Jag vill ju se till att allt blir så bra det kan bli.


Vågar du möta dina rädslor och se det du behöver? Det där. Rädslor. Behov. Andas, finnas och vara. Allt oftare går tankarna tillbaka till rädslor, behov. Varför mår man bra, eller dåligt. Varför uppfattar vi livet och situationer som bättre eller sämre? Under lång tid fick jag kommentarer emot mig för att jag var "för glad" eller "för lycklig". Kan man vara för glad? Eller har man möjlighet att välja hur man är? Glad, eller inte?

Kan jag förhålla mig till mig själv, omvärlden och det som händer mig, på ett sätt så att jag inte behöver bli mer ledsen "än nödvändigt"?

Sen tror jag absolut att det är bra att ha tråkigt emellanåt, att vara i stillhet, att gråta är helande, det vet jag. Men att känna sorg över något behöver väl inte heller förta ens glädje?


Det sägs att efter regn kommer solsken, och de som känner mig vet att jag älskar ordspråk, citat och diverse uttryck. Bra formuleringar som förmedlar mycket. Livets motsatser i balans.


Vad är du rädd för? Vad är dina svagheter och varför är det viktigt att möta de ibland?

Vågar du lyssna innåt och möta dig själv, i tystnaden, i stillheten, för att se vad som finns där... Vad behöver du egentligen för att må bra? Vad gör dig lycklig, eller vad triggar dig så att du svajar i tron på dig själv?

Stora viktiga frågor tror jag.


Det blev lite rörigt och många frågor, men det får vara så för nu. Det är väl precis så som livet är ibland.

När mina barn är ledsna, eller har ont, då blöder mitt hjärta.
När det känns som att det onda de bär på gör dem tysta och ledsna och berövar dem glädjen som jag önskar dem, då gör det ont i hela mig.
När jag känner att de brottas med känslor och tankar för stora och svåra ibland för att ge ord, då vill jag lyfta bort det tunga så de får vara barn, med lätta sinnen.
Jag önskar att jag kunde göra mer. Jag vill ta det onda ifrån dem.. Jag önskar att jag gjorde mindre.
Jag önskar att jag sa mer bra och fint och ömt. Jag önskar att jag sa mindre.
Jag önskar att jag i förväg skulle veta vad som kunde vara rätt i stunden. För det man visste efteråt skulle vara så mycket värt i förväg.
Jag vill skratta med dig. Jag vill torka dina tårar. Jag vill skapa minnen, upptäcka och gå på äventyr i livet. Vid din sida.
Jag vill hålla dig. Vagga dig. Ge dig all min kärlek. Jag vill att du ska veta och känna hur älskad du är. Hur viktig du är. Hur värdefull du är. Precis just nu, och alltid. Precis som du är.
Jag vill att du ska veta att jag gör mitt bästa. Men jag lär mig fortfarande, och jag gör fel ibland.
Det är okej, att göra fel ibland. Då kan vi lära oss och utvecklas.
Det är okej att vara ledsen. Det är okej att bli arg, besviken. Det är okej.
Det är okej att vara sjuk ibland, att tycka saker är svåra, jobbiga, att inte vilja. Det är okej afr tycka olika, då är det som det ska, fastän det inte alltid är sp roligt.
Det är okej att känna sig förvirrad. Det viktiga är att vi klarar det tillsammans.
Det vet jag, för det har vi alltid gjort, det är det vi gör. Vi klarar det. Tillsammans.
Du och jag och vi. För det är så det är!

När sommaren är slut och allting börjar om... När ljuset (och värmen falnar, för mörker och svala vindar...

Jag välkomnar höstens friska luft, klara färger och varma filtar. (även om det för stunden verkar som att sommaren bestämt sig för att stanna ett tag till - mera njuta av solsken) 


Hej bloggen. Hej orden. Hej tanke och reflektion, jag har saknat er. Visst har jag skrivit

 Men inte som förut. Varken med kvalitet eller kvantitet. Jag behöver det. Skriva.

 

Livet. Livet... Livet!

Det finns så mycket jag vill säga. Det är så mycket jag har tänkt på, funderat över. Bloggens möjligheter till tillbaka tittar, ordningen, den går inte att få på samma sätt med anteckningsböcker, även om känslan av papper och penna är svårslagen ibland. Och klotter med mobilen inte ger i närheten av den känslan... Man kan inte få allt på en gång, eller hur.

 

 

Ett groende frö. Ett växande liv. En upptäckare på äventyr i världen. Och all visdom ryms i ett barn. All kärlek finns i det hjärtat och all ömhet i en liten hand. Allt hopp finns i din blick och världen är så mycket vackrare för att du finns.

 

Jag vet att jag är bra med mina ord. Jag vet att jag klär de fint och att tonen ofta är lätt skimrande. Det är väl så jag är. Så jag vill ha det. Som jag minns det och ser på det. Vi är alla olika och det är okej. Det gör att vi lär oss (av varandra), det gör att vi får skratta (tillsammans), att vi får känna igen oss. Vi ger och vi får, olika saker av olika personer. För världen är rättvis och hemskt orättvis. Vi får inte alltid samma sak, kanske inte det vi önskar, utan det vi behöver för att kunna lära och växa.

Vi borde sluta jämföra så mycket, sluta se över axel på varandra och se mer till oss själva

 Rikedom ligger i att se värdet på vad du har... 

Och det vill jag utveckla någon dag när jag har bättre översikt på vad jag skriver och inte är lika trött som nu. Haha

 

Sommaren har varit lång. Och gått fort. Senaste halvåret har gått fort! Oj...

 

Min lilla flicka. Mitt lilla barn. Hon som slog omkull mig alldeles och tog mitt hjärta med storm.. Hon som var så liten, som höll min hand så hårt. Du som med all din godhet och nyfikenhet, självklarhet och stora kärlek ger allt och alla en glimt av något magiskt vackert.

Din hand i min. Dina nyfikna kluriga frågor. Din fantasi och otroliga påhitt. Om du bara visste hur otroligt enastående faktisk du är! Och du är inte min lilla flicka mer... För om bara några dagar börjar du i förskoleklass.

Jag har köpt en ny fin ryggsäck åt dig. Jag har pirrigt i magen... Det är så läskigt och otroligt på samma gång, att min lilla tjej om bara någon vecka fyller sex år och börjar i skolan.

Vill inte längre ha så mycket hjälp, behöver det inte. Vill inte längre leka med mamman som förr, kompisar! Kan ju själv! Men åh, dina kramar, ditt skratt och hela du! Jag blir alldeles varm i hjärtat av blotta tanken på att få vara din mamma, att få finnas vid din sida och dela så mycket med dig.

 

 

 

Alla mammor och bonusmammor, alla halva- och nya familjer. Alla barn med två hem. Alla barn med många vuxna omkring sig. Pappor mammor, extra vuxna, föräldrar, plast, "låtsas" (!?), bonus... Vad vi än kallar oss, så är vi här, där, av någon anledning, i någon omfattning. Vår roll, del eller plats kan vi bara välja utifrån oss själva, tillsammans med barnet! Och tillsammans med barnet biten är viktig! Den är viktig för alla vuxna att komma ihåg och tänka på.

"Jag" och barnet är två skilda individer, vem än jag är. Jag och barnet har egna tankar, egna känslor, egen vilja... Det är viktigt att skilja på, viktigt att förstå. För mina tankar och känslor för någon, är bara mina, barnet ska hållas utanför.


Det finns inga sidor. Vi står inte i krig. Vi skiljs inte åt med raviner eller berg. Vi bara finns till. Vi finns till för barnet och det är den enda sidan. Vi står på samma sida, vi bär samma syfte och delar samma ansvar, i olika omfång kanske, på olika tider, ja. Men samma, delat.

Barnen vet. De anpassar sig efter vad "vi ställt till". Har de gett oss skulden? Har de skällt ut oss? Har de sagt åt oss att säga förlåt? För nog är det vad du skulle göra om barnet bråkade och höll på!?

"Jag", du är vuxen nu. Du är förälder. DU, och JAG bär ansvaret, inte barnet! Barnet ska inte kriga i krig som inte finns, barnet ska inte bygga broar över hinder jag/du själv sätter upp, barnet ska inte välja sida, när det är denne som borde vara den enda man kan välja.


När ska vi vuxna inse det?? När ska vi komma över oss själva, släppa lite på stoltheten och förstå?

När ska vi sluta kasta oss i försvar och slänga anklagelser omkring oss? När ska vi sluta förutsätta att andra gör saker av illvilja? Varför kan vi inte bara vara ärliga?

Kan man, som vuxen försöka vara en ansvarstagande förebild !!!???

"Jag önskar att du kunde fråga mig om...."

"Skulle vi kunna prata om... först?"

"Jag skulle uppskatta ifall..."

"Det blev lite tokigt när.... kan vi göra .... nästa gång?"

- Jag visste inte att det var viktigt för dig, då hade jag så klart hört av mig!

"Jag hade velat vara med och... eller jag blev ledsen när ni... kan vi göra på ett annat sätt nästa gång?"

- Så bra att du tar upp det, hur tycker du vi ska göra istället? Det var så klart inte meningen att du skulle känna så.



Vi delar det allra största. Nej, vi valde kanske inte att dela med varandra. Nej vi kanske inte ens tycker om den andra. Ja, vi kanske till och med tycker den andra gör fel.

Vilka delar kan du påverka och göra någonting åt? Vilka delar är vi överens om?


1. Barnet är viktigast

2. Jag gör mitt bästa för att barnet ska få det bra

3. Jag förutsätter att du gör ditt bästa, även om jag ibland tycker du gör fel

4. Du kanske ibland tycker att jag gör fel

5. Barnet är fortfarande viktigast

6. Barnet behöver inte tycka som jag tycker, barnet behöver inte känna som jag känner

7. Att jag inte tycker om dig ska inte påverka barnet.

8. Jag försöker hitta en positiv tanke om dig ("du är bra på ... och det är bra för barnet")

9. Barnet är glad och nöjd, då är jag glad och nöjd

10. Barnet är viktigast, jag är en ansvarstagande vuxen nära barnet, jag respekterar barnet, dess känslor och tankar, även om vi inte alltid är överens.


. . . . . . . . 


Skapa flashcards